Passengers är en film som handlar precis om vad titeln antyder. Passagerare, närmare 5 000 bestämt, ombord på ett rymdskepp på väg till en avlägsen stjärna. Vilket kunde ha varit en väldigt tråkig film, eftersom alla är nedsövda. Fast en av dem vaknar förstås…
Lustigt nog sitter jag och ser den här filmen medan jag själv är en passagerare, 10 000 meter eller så ovanför Atlanten. Jag kan dock inte för allt i livet känna samma ensamhet som Jim Preston (Chris Pratt) känner när han råkar vakna upp. Vilket sker av misstag och det är minsann inte så lätt att somna om. Han upptäcker att det är 90 år kvar till dess att skeppet når sin destination. Den enda han har som sällskap är en bartender. Som dock är en robot (spelad av Michael Sheen) och hur artig han än är så är roboten inget vidare sällskap.
Vilket får Jim Preston att komma på den briljanta idén att väcka någon annan. Som exempelvis Aurora Lane (Jennifer Lawrence). Hon har förstås världens mest passande förnamn, och hur det går när Preston väcker henne tänker jag inte avslöja. Däremot ska jag avslöja att jag tycker att det här är en av de vackraste filmer jag sett på länge. Rymden är väldigt trovärdig och här finns några av de mest spektakulära stjärnscener jag någonsin sett. Effekterna med tyngdlöshet fungerar och är väldigt trovärdiga.
Skådespelandet kan man inte heller klaga på, trots att det inte finns så många skådespelare inblandade så är det från start ett grymt bra skådespelande. Chris Pratt panik när han inser att han är den ende ombord som är vaken är inte bara trovärdigt utan riktigt mästerligt.
Passengers har dessutom en känsla som går genom hela filmen som är svår att ta på. Det enda jag inte gillar är slutet, men jag kan tänka mig att det finns många som tilltalas av hur Passengers slutar.