Hitta Doris är uppföljaren till 2003 års succé Hitta Nemo och nu är det den glömska Doris som står i centrum.
Jag gillade verkligen Hitta Nemo. Hitta Doris går i samma stil. En mysig familjfilm, med lagom mycket humor och ett äventyr som i princip börjar där Nemo slutade. Nu handlar allt om Doris (engelsk röst: Ellen Degeneres, svensk röst Ulla Skoog) istället, som vill hitta sin egen familj. Det är en början på ett äventyr som tar henne över de stora haven, trots att hon fortfarande har problem att komma ihåg någonting längre än några ögonblick. Fast med hjälp av Nemo (engelsk röst Hayden Rolence, svensk röst: Hjalmar Lundblad Karlsson) och hans pappa Marvin (engelsk röst Albert Brooks, svensk röst Leif Andrée) har hon förstås betydligt större chans.
Under resan stöter Doris förstås på en hel del andra filurer, och bäst av alla – särskilt om man har engelska röster påslaget – är bläckfisken Ingvar (engelsk röst Ed O’Neill, svensk röst Lennart Jähkel). Hans vresighet överträffar allt och det blir bara bättre (vänta till slutet) vad det gäller hans karisma.
Just temat med att hitta sina rötter och den sentimentala, lite sorgliga känslan som hela tiden ligger som en hinna över hela berättelsen är vad som får Hitta Doris att lyfta på riktigt. Dessutom finns hela tiden miljöfrågan med i berättandet och det är minst sagt intressant att betrakta människorna från fiskarnas perspektiv. Hitta Doris är dessutom, precis som Hitta Nemo, en fantastiskt välgjord film. Undervattensvärlden är riktigt snygg och det är lätt att förlora sig i den detaljrika grafiken.
Till slut kan jag dock tycka att Doris inte är lika lätt att tycka om som Nemo. Som bifigur i den första filmen fungerade hon väldigt väl, men som huvudperson blir det inte lika bra. Särskilt som humorn, trots Ingvars distanserade humor, inte är lika närvarande. Det är bra, men inte så bra som Hitta Nemo. Men det är ändå en underbart bra familjefilm som barnen kommer att älska, och de vuxna behöver i alla fall inte plåga sig igenom filmen.