Recension: Star Wars – The Last Jedi (2017)

Äntligen tänkte jag och sjönk ner i biofåtöljen. Star Wars VIII – The Last Jedi. Musiken dundrar igång, den gula loggan dyker upp och texten vandrar iväg över stjärnorna. Men snart imploderar hela upplevelsen som en dödsstjärna med pyspunka. Vad hände här? 

VARNING: Den här recensionen innehåller en hel del spoilers. Fortsätt bara läsa nedanför texten om du redan sett filmen eller inte bryr dig om några spoilers.

The Last Jedi
©2017 Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Det är ingen tvekan om att The Last Jedi är en grymt snygg film. Men det är i princip bara effekterna som håller uppe filmen. Det börjar bra, med en ordentligt cool och medryckande rymdstrid. Men sedan kraschar hela berättelsen. Storyn är innehållslös, rörig och det finns så många logiska luckor att det blir svårt att hålla ordning på vad som är vad. Och vad det gäller berättarteknik, var det roligaste de kunde komma på en rymdjakt mellan kryssare där det enda ”spännande” är att bränslet kan ta slut?

Ni som sett trailern eller sett filmen vet vad filmen handlar om. The Last Jedi börjar där The Force Awakens slutade. Rey (Daisy Ridley) har hittat Luke Skywalker (Mark Hamill) och han håller sig undan allt och alla av anledningar bara han vet. Som han inte vill berätta och det hade varit bättre att han höll klaffen än att han faktiskt avslöjade vad det var för anledningar. Av alla gubbiga, sura snubbar jag har sett på film så är Luke i den här skepnaden den mest bångstyrige. Som en Ove med en superdepression.

Och förstå mig rätt – här kommer ännu en stor SPOILERVARNING – vi snackar om mannen som sprängde dödsstjärnan. Som besegrade både sin pappa och kejsaren. Som lärde sig kraften, tog sig över hela galaxen för att läras upp av Yoda. Här blir den store jedimästaren förminskad till bantha-foder. Eller mjölkbonde – tänk på det när ni ser filmen, ni kommer att förstå vad jag menar.

©2017 Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

På något sätt har Rian Johnson som står för manus trott att han måste klämma in massa torr humor. Det är så forcerat att det blir pinsamt. Men vad värre är så sabbar han allt vad de gamla filmerna byggde upp. De hade en chans att återupprätta Star Wars efter de katastrofalt dåliga del I-III, men istället blir det totalt platt fall.

Ni fattar förstås att tanken är att Luke ska lära Rey. Men han lär henne ingenting som vi inte redan hört eller sett. Yodas alla visdomar upprepar han, men man kan undra vad han har gjort på ön alla år förutom att ägna sig åt självömkande. Han har inget – och då menar jag verkligen INGET – nytt att tillföra till mystiken kring kraften.

Och pratar vi mystik så är Rian Johnson rätt bra på att inte ge några svar till någonting. Trodde du att du skulle få veta någonting om vem Snokes är och vart han kom ifrån så kan du fetglömma det. Backstory är inte direkt den här manusförfattarens grej.

Det gäller även karaktärsbygget. Skurken i The Last Jedi är den konfliktfyllde Kylo Ren (Adam Driver), som inte är något annat än en stor barnunge. Han framstår bara som tjurig och töntig. I jämförelse med Vader är han ingenting annat än en terapeuts våta dröm.

©2017 Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Den enda karaktär som håller är Rey. Och Daisy gör ett bra jobb. Leia (Carrie Fisher i sin sista roll) får inget utrymme att utvecklas. Poe Dameron (Oscar Isaac) och Finn (John Boyega) hade en rätt okej dynamik i The Force Awakens. Här får ingen av dem göra något annat än springa, flåsa, och verka allmänt upptagna med att inte fatta någonting.

Nä. Jag vet inte ens om jag vill se nästa del. Jag tror jag håller mig till originaltrilogin och Rogue One.

 

Recenserad efter att ha sett The Last Jedi på bio

 

Fler Filmspanare har sett och recenserat:

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Flmr

Movies-Noir

Jojjenito

Movies – Noir

Voldo