Recension: Forrest Gump (1994)

Tom Hanks överträffar sig själv i rollen som Forrest Gump, i filmen med samma namn från 1994. 

Om jag var tvungen att utse en av Tom Hanks filmer som hans bästa så blir det tveklöst Forrest Gump. Han har gjort många olika roller och lyckas oftast väldigt väl med att tolka udda rollfigurer. Visserligen kan man säga att Forrest Gump är udda, samtidigt som han på något sätt personifierar det bästa hos oss alla.

Forrest är inte särskilt smart. Han befinner sig på den lägre sidan av skalan vad det gäller intellektuell förmåga. Men istället är han en mästare på EQ. Vi träffar honom första gången när han sitter på en barkbänk och reflekterar över sitt liv. Med släpig sydstatsdialekt berättar han om sitt liv och det är lätt att förstå varifrån inspirationen till Hundraåringen som klev ut genom ett fönster… fick sin inspiration. (På tal om sydstatsdialekten kan du läsa här om hur Tom Hanks tänkte kring sin accent…)

Forrest Gump

Samtidigt är det två olika berättelser och jag ska inte ägna den här recensionen åt att jämföra dem. Forrest Gump är fylld av Forrests äventyr, men framför allt är den fylld av både hjärtskärande och värmande berättelser om människor. Det är också väldigt mycket humor och Forrest har en förmåga att tas om hand av universum, samtidigt som han själv tar hand om allt och alla. Inte minst hans bästa vän Jenny Curran (Robin Wright), vars sorgliga historia gör att hon finner tröst hos Forrest. Dessutom förstår hon honom bättre än många andra, även om hans mamma (Sally Field) gör allt för honom.

Det bästa med Forrest Gump är att det finns en så tydlig röd tråd genom hela berättelsen. Temat är tydligt och det är ett tema som behövs mer än någonsin idag. Man behöver inte vara smartast och bäst på matte, alla behövs och alla kan göra skillnad. Se Forrest Gump idag och låt dig bli påmind om hur viktigt det faktiskt är att vara snäll.