Ildikó Enyedi: Om själ och kropp
Vinterskogen är ljus och kall. Två hjortar följer varandra. De dricker från ån, och letar efter mat. I nästa scen ser vi ett slakthus i Budapest. Blodet rinner på golvet, nötkreaturen slaktas, skärs upp, och hängs. Vitt kakel, steril och obarmhärtig miljö omsluter dödsångesten tills livets sista hopp, solljuset slocknar i kons ögon. Både djuret och mannen stirrar på morgonsolens mystiska sken.
Så här börjar livet på jobbet. En del dricker kaffe, förutom den nya kvalitetsinspektören, Mária. Ekonomichefen Endre är barsk men ändå empatisk, känslig medelålders man. Hans ena arm är förlamad. På anställningsintervjun ställer han konstiga frågor till en ung arbetare, som heter Sanyi, och hävdar att alla som jobbar på slakthuset måste tycka synd om djuren. Sanyi undrar varför. Hans starka och dynamiska figur väcker negativa känslor hos männen som jobbar på kontoret fastän kvinnorna gillar honom.
HR-chefen är en besviken och bedragen man med en förförisk, otrogen kvinna som också jobbar där. Mannen måste ta hand om barnen efter jobbet medan kvinnan alltid har något annat program. Deras uttömda förhållande föreställer en annan typ av ensamhet som inte är mindre plågsam än huvudkaraktärernas.
I filmen visas övergivenhet som smyger in i lägenheterna. Isoleringens föreställning är förfärligt brutal och skakande. Det finns ju ingen försoning mellan kropp och själ i den moderna storstaden. Man lever bara i drömmarna, och jobbar i ensamhetens vardagar. Mária kan inte knyta an till någon förutom Endre. Allt är främmande och meningslöst omkring henne. Livet är inte naturligt längre. Márias förhållande till sin egen kropp och själ är egendomlig. Hennes förhindrade kommunikationsförmåga och stelhet omöjliggör kontakten till andra personer. Mária är alldeles insluten i sig själv och tragiskt övergiven och hon är alldeles utsatt för den här övergivenheten. Matsalen har en vardaglig och ändå trevlig atmosfär och den blir Endres och Marias viktigaste mötesplats.
Men vad har slakthuset med kärleken att göra? I filmen framkallar det en viss längtan efter en annan människa för att mildra dödsångesten. Kött, blod och skinn och sterilitet å ena sidan och drömskogen och renhet å andra sidan. Vi ser sekvenser från Endres och Marias drömmar. Vinterskogen förvandlas till de förtryckta eller frånvarande känslornas landskap.
Kronhjorten har en rik symbolik i den ungerska kulturen. Den hör till ursprungsmyten av ungrarna och fungerar som nationalsymbol i litteraturen, eller t.ex. i musiken (Cantata profana av Béla Bartók). Hjortarnas vandring genom skogen fram till verkligheten gör filmen drömlik, glasartad, och till och med dynamisk genom att föreställa årstidernas växlingar. Vi kan nästan andas in luften av drömskogen.
Ildikó Enyedis mästerverk fick Guldbjörnen för bästa film i Berlin och skådespelerskan Alexandra Borbély vann europeiska filmpriset för bästa kvinnliga huvudroll 2017.
Av: Ágnes Isztrayné Teplán