Filmrecension: Sjätte sinnet (1999)

En barnpsykolog tar sig an ett nytt fall, vilket leder till skrämmande insikter i Sjätte Sinnet. Kanske en av världshistoriens bästa filmer? 

M. Night Shyamalan skakade om filmvärlden ordentligt efter Sjätte Sinnet, tätt följd av oförglömliga Unbreakable och The Village. Filmer med en knorr, kan man väl lugnt säga. Samma sak med Sjätte Sinnet, där barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) tar sig an ett nytt fall i form av nioårige Cole Sear (Haley Joel Osment). Cole är rädd och snart får vi reda på varför. Det numera klassiska citatet från Cole – ”I see dead people” – är hans eget sätt att förklara sin rädsla för Crowe.

Om det är någonting jag gillar i Shyamalans filmer så är det stämningen. Mystisk så det förslår, samtidigt som det finns en oerhörd ödmjukhet i filmernas karaktärer. Och Bruce Willis gör sina bästa roller någonsin i både Sjätte Sinnet och Unbreakable. Jag ska inte avslöja någonting mer om handlingen i Sjätte Sinnet, eftersom det kan utan tvekan förstöra alla överraskningar och upplevelser filmen bjuder på.

Sjätte sinnet

Däremot kan jag säga att Haley Joel Osment utan tvekan visade sig vara en grymt bra skådespelare och har inga problem att matcha Willis. Den mörka stämningen som genomsyrar hela filmen förstärks av hur bra unge Osment spelar. Han verkar verkligen rädd på riktigt, vilket han kanske var. Trots allt finns det en hel del skrämmande scener i den här filmen och det är inte en film för barn.

Har du inte sett den, se den snarast. Har du sett den kan du kanske inte få samma effekt om du ser om den, men den är värd att se om. Inte minst för allt det där man missar vid första titten vad det gäller ledtrådar till det överraskande slutet. Jag har sett minst fem spännande ledtrådar… Har du sett dem också?