Filmrecension: Central Intelligence (2016)

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, vilket hjälten i Central Intelligence snart får erfara. Han var lovande under skoltiden, men hamnade inte i ett särskilt spännande liv. Central Intelligence är en fartfylld komedi med en del stora frågor. 

Exempelvis är det lätt att ställa sig frågan om det här inte har gjorts förut. Vilket det har, många gånger. Fast Central Intelligence är ändå en lättsam film som smälter långsamt och den behandlar den eviga frågan om mobbing på ett bra sätt.

Calvin Joyner (Kevin Hart) var inte på något sätt mobbad i skolan, istället var han den mest populäre killen som också fick gifta sig med skolans mest populära tjej Maggie (Danielle Nicolet). Lika bra gick det inte för Bob Stone (Dwayne Johnson) som naken kastas ut på gympaplanen av skolans mobbare. När Bob Stone dyker upp några år senare i Calvins liv är han den man minst skulle vilja mobba. Stor, full med muskler och dessutom med förmåga att slåss. Vilket kanske inte är så konstigt, han är trots allt hemlig agent.

Central Intelligence

Calvin, som inte bara var populärast i skolan utan som också hade skolans största hjärta med mycket medlidande – han var och är en hederlig kille som bara vill alla väl, blir indragen i Bobs hemliga agentvärld, där man inte kan vara riktigt säker på vem som är vem. Däremot kan man vara rätt säker på att det blir en hel del humor.

Dwayne Johnson har gjort en del actionkomedier och han är just nu aktuell med Jumanji, som bygger på den gamla Robin Williams-filmen. Efter att ha sett honom som skorpionkungen i Mumien trodde jag inte riktigt att han hade de här egenskaperna, men faktum är att han är riktigt rolig. Han bär upp hela filmen, tillsammans med Kevin Hart och vad som egentligen är en medioker handling blir riktigt kul med de här killarna vid rodret.