Ibland dyker de upp, filmerna som verkligen berör och som det är svårt att sluta tänka på lång tid efter att eftertexterna rullat färdigt. Captain Fantastic är en fantastisk film och vi berättar varför.
Ben (Viggo Mortensen) har lämnat civilisationen tillsammans med sin fru Leslie (Trin Miller). De har hela sex barn, som de uppfostrar enligt vad de tror är bäst för dem. Vilket innebär en uppfostran som i stort är socialistisk, humanistisk och med fokus på att överleva i naturen. Barnen blir skolade i hemmet, som består av skogen och en hydda – samt en buss vid namn Steve.
Att barnen får växa upp i vildmarken väcker förstås en del frågor. Vad får de för bild av världen och hur väl skolade kan de bli? Svaret är att de är mer utbildade än sina jämnåriga, mycket mer vältränade och kan utan tvekan tänka själva. Att de sedan är rätt hjärntvättade i en del livsåskådningsfrågor … tja, man kan inte få allt och det kunde ha varit betydligt värre. I själva verket har de dessutom fått lära sig att tänka kritiskt och alla barnen är duktiga på att ifrågasätta pappa Bens något auktoritära sätt att sköta familjen.
Utan att avslöja mer händer något som tvingar familjen att lämna vildmarken och livet i civilisationen visar sig vara farligare för dem än vildmarkens alla utmaningar. Äldste sonen Bodevan (George McKay) kan fälla en hjort, men blir fullständigt förstummad vid åsynen av tjejer i hans egen ålder. Hans systrar Kielyr (Samantha Isler), Vespyr (Annalise Basso), Zaja (Shree Crooks), Nai (Charlie Shotwell) och bror Rellian (Nicholas Hamilton) får också möta civilisationen på ett sätt som de inte hade kunnat vänta sig. Inte minst i mötet med Bens syster Harper (Kathryn Hahn) och hennes man Dave (Steve Zahn), såväl som Leslies föräldrar.
Från början till slut är Captain Fantastic en mycket tänkvärd film, som utmanar alla konventioner och får mig att tänka till. Tankar som redan har funnits (som vad är det vårt samhälle egentligen handlar om) utvecklas och helt nya tankar dyker upp. Viggo Mortensen spelar fantastiskt bra, men allra bäst är barnen. Allihop gör makalösa insatser, både vad det gäller att uttrycka sorg och vad det gäller att visa kärlek. Deras inbördes kärlek inom familjen är så välspelad att det är svårt att tro att den inte är äkta.
En av årets bästa filmer. Se den, reflektera och låt tankarna sjunka in, innan du ser om den.